Ufis

Jag har i dag varit till min gamla arbetsplats för att sitta av några timmar bland de som har jazz som favoritmusik. Så icke jag. Varför satt jag då där? Tja, fick bilskjuts med min favoritdotter eftersom hon skulle medverka där. Och som nybliven fritidsforskare så hade jag inget annat för mig än att åka med. Kan vara roligt att träffa mina arbetskamrater igen.

Från klockan halv elva på förmiddan har jag löst korsord, fikat och pratat. Vid ett-tiden började evenemanget med tut och blås, alltså jazzmusik. Jag kan för mitt liv inte tycka att denna olåt är njutbar. Men en timme gick fort och kommande timme var min dotters. Hon är en mycket bra artist men repertoaren tycker jag icke om. Men som snäll mor så accepterar jag hennes val.




Hennes timme speedade iväg och den tredje jazzgruppen satte sig tillrätta. Katastrof. Där lät det verkligen som om allihop spelade varsin bit i olika takt. Men folk applåderade så det var väl som det skulle. Jag trodde i min enfald att dottern skulle vara nöjd och åka hemåt efter sitt framfrädande, men hon blev kvar till sista tonen. Och jag led. Och jag var hungrig och trött. Mina öron kändes skållheta av all dunka dunka och jag ville bara HEM!

Nu är jag hemma! Har ätit snabbmos och kotlett och känner mej mogen för den blårutiga. Denna eftermiddag har varit lång, ja seg kan man påstå. Nu blir det  harpan i kväll och TV med ljudet på mycket svagt.

Så det var denna dag. Onsdag, tror jag. Dagvill som man blir av alla helger!