Ufis

När jag läste en blogg - skriven av en kär anhörig - i går, hade hon funderingar på hur livet skulle te sig om tio år. Jag fick en tankeställare med den läsningen och såg mig själv tio år framåt. Tio år går rasande fort när man passerat 60 plus. Det är såpat i nerförsbacken, minsann.

Om tio år fyller jag sjuttiofem år. Jag hoppas få vara någorlunda frisk, absolut inte mer krasslig än jag är nu. Jag vill även ha minnet ganska intakt även om det slirar ganska så mycket redan nu. Även armar och ben vill jag ha brukbara.

Mina barn är vid det laget mellan cirka 55 och 60 år gamla. Agggh! Vilket gäng vi blir när vi sitter och pratar om gamla tider. För det är väl bara distansminnet vi har kvar. Närminnet är då för min del ganska långt borta redan nu!

Särbon hoppas jag få ha kvar länge länge! Någon sambo blir vi nog aldrig. Han vill inte bo i stan och jag kan inte tänka mej att tillbringa gammeldagarna ute i vildmarken. Nä, han är lycklig med sina snart åttio år, med sin vedhuggning och sina korsord. Vi träffas som vanligt - ofta - då kanske med färdtjänst. Hans gamla Audi har nog packat ihop vid det laget.


Barnbarnen, ja, vuxna och på gränsen till gamla. Barnbarnsbarnet gör kanske lumpen då, eller också fixar han ett barnbarnsbarnbarn till mej! Hå hå ja ja!

Det var om tio år det. Nu är det nu och jag försöker göra det bästa av de dagar jag har. Carpe diem!