Ufis

Pensionsdagen har varit och den efterlängtade tiden man skulle göra så mycket av - sånt man inte hinner då man jobbar - den tiden bara bleknade bort. I och med att folkpensionen trädde i kraft så infann sig krämporna av alla de slag. Inte blev det något av med resan till Turkiet som jag hoppats så innerligt på. Och kurserna i docktillverkning och släktforskning. Inte det heller. Nej, sjukdomarna kom på rad. Just nu kämpar jag med en elak tjocktarm som ska opereras och eventuellt behandlas hela denna sommar.
Man känner sig så liten och skör efter ett så hårt besked. Vore jag liten så skulle jag ha mamma och pappa med på doktorsbesök och behandlingar. Nu är jag själv. Stor och stark - tror folk, men jag är inte det. Skulle vilja ha någon som följer med på sjukhuset. Det spelar ingen roll att jag är en gammal kvinna. Liten och skrämd kan man vara i alla fall.
Jag har skojat med mina anhöriga att "om jag överlever denna sommar så är det bra" men nu är jag mer bestämd: jag ska överleva denna sommar för jag ska till Turkiet en gång till!