Ufis

I dag är det precis ett halvt år kvar till julafton! Vart tog våren och försommaren vägen? Jag hann inte med att plocka den första tussilagon innan den blommat över. Liljekonvaljerna blev bara en dröm och nu har syrenen vid min husknut blommat över.

Nu ska man väl inte tänka på snö och halka riktigt ännu men tiden rinner ju så fort iväg.

Fick mina ögonbryn plockade av min nyblivna lillfrissa i dag så nu ser de inte längre ut som vildvuxna rishögar. Och min ryggmuskel värker. Ja, värker är bara förnamnet. Den gör förbenat ont och har så gjort i över en vecka efter att jag putsat fönster och bytt ut vintergardinerna. Man ska tydligen inte göra några extra rörelser som man inte är van vid för det hämmar sig.

Fick ett paket med posten i går. Jag visste att jag inte skickat efter något nu och inga pengar skulle betalas. Min favoritdotter hämtade ut det åt mej och gissa om jag blev full i skratt - och paff: Det var tre kilo med Plopp-chokladbitar som jag vunnit i nån tävling. Passar utmärkt till en bantande diabetiker!

Midsommarafton i morgon, något som jag inte längre bryr mej om. Förr i tiden ville man ha fest och dans kring majstången men nu är man så glad och tacksam att få vara hemma, titta på regnklädda dansare och mysa!

Pensionsdagen har varit och den efterlängtade tiden man skulle göra så mycket av - sånt man inte hinner då man jobbar - den tiden bara bleknade bort. I och med att folkpensionen trädde i kraft så infann sig krämporna av alla de slag. Inte blev det något av med resan till Turkiet som jag hoppats så innerligt på. Och kurserna i docktillverkning och släktforskning. Inte det heller. Nej, sjukdomarna kom på rad. Just nu kämpar jag med en elak tjocktarm som ska opereras och eventuellt behandlas hela denna sommar.
Man känner sig så liten och skör efter ett så hårt besked. Vore jag liten så skulle jag ha mamma och pappa med på doktorsbesök och behandlingar. Nu är jag själv. Stor och stark - tror folk, men jag är inte det. Skulle vilja ha någon som följer med på sjukhuset. Det spelar ingen roll att jag är en gammal kvinna. Liten och skrämd kan man vara i alla fall.
Jag har skojat med mina anhöriga att "om jag överlever denna sommar så är det bra" men nu är jag mer bestämd: jag ska överleva denna sommar för jag ska till Turkiet en gång till!